10-åriga Clara drog en vinstlott, men Heritiana 5 år, förlorade.

Det var starka känslor idag här i Antsirabe på Madagaskar, när Operations Smile meddelade vilka som får en operation och vilka som blir utan den här gången.
Det började tidigt på morgonen. Drygt 300 barn och ungdomar från hela landet har samlats här för att ansöka om en operation av läpp- eller gomspalt, en operation som kan betyda slutet på isolering och mobbing. Kön på sjukhusets gård blir allt längre. Barn som gråter, barn som skrattar och barn som sover. Det är en ovanlig syn där så många barn med kluven läpp är samlade på samma ställe. Om man vanligtvis är en en udda fågel i sin by så är barnen bland likasinnade här idag.

Volontärerna på Operation Smile har ställt upp ett bord med lila patientarmband och bredvid plastremsorna ligger högar med patientjournaler. De som organiserar verksamheten gör ett imponerande arbete med så mycket värme och hjärta. Det känns att det är en mycket speciell dag för alla, både patienter och volontärer. Sex plastikkirurger från flera olika länder börjar operera imorgon och fortsätter sedan hela nästa vecka från tidig morgon till sent på kvällen varje dag. Målet är att hinna med cirka 150 operationer. Petra Peterson är en av plastikkirurgerna, hon gör detta på sin fritid, men är i vanliga fall kirurg på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Idag är det hennes tuffaste dag när hon ska förklara varför vissa patienter inte beviljats operation.
– Det gör ont i hjärtat att se hur otroligt ledsna och besvikna de blir. En del har rest i flera dagar för att komma hit till Antsirabe. Men vi måste prioritera. Vi kan till exempel inte operera allt för undernärda bebisar, det är för riskabelt. Men då får föräldrarna istället hjälp med matningen så att barnen går upp i vikt och sen kan komma tillbaka vid nästa tillfälle. Just när det gäller gomspalter prioriterar vi främst små barn. Chansen att de kommer att kunna prata begripligt om de opereras i tid är stor. Men vi överger ingen utan ber dem komma tillbaka vid vårt nästa besök, det finns volontärer här som ser till att hålla kontakt med dem.

Kön arbetar sig långsamt fram, några går till höger, de har fått ett glädjande besked och får en operation. Det syns tydligt i deras ansikten. Andra går till vänster och hamnar hos Petra och de övriga kirurgerna för att få en förklaring till det negativa beskedet. Jag ser hur Petra försöker få ögonkontakt med framför allt föräldrarna till barnet. Allt sköts genom tolk, men det får ta den tid det tar. Trots den långa kön är det ingen som stressar de besvikna patienterna. Alla frågor måste få ett svar.

Jag ser hur en kvinna sitter och gråter en bit ifrån oss. Hon håller en liten baby i famnen. Det är starka känslor för alla inblandade. Plötsligt ser vi hur Clara kommer springande i sin röda tröja med Babar på bröstet och kastar sig i Julias famn. Hennes pappa står långt bak i kön och ler. Vi vet ännu inte hur det kommer att gå. Lille Heritiana syns inte till. Snart förstår vi att läkarna har tillsammans fattat ett beslut att inte operera honom eftersom röntgen visade att han har lunginflammation. Han är redan inlagd på barnavdelningen med antibiotikadropp. Beskedet kommer som en chock för både pappan och hans son. Det tar ett tag även för oss att komma över besvikelsen och vi känner starkt med pappa Olivier och hans son. Jag undrar hur kommer det att kännas för dem att återvända till byn där alla nyfiket väntar på att få se en nyopererad Heritiana? Kommer han att bli ännu mer mobbad nu?

När jag talar med den svenske narkosläkaren Jonas Wanbro ser han allvarlig ut:
– Det är oerhört sorgligt, men vi tar aldrig några risker. Barnen måste vara friska när vi söver dem och vi är alltid två läkare som tillsammans fattar ett beslut. Att opera ett barn med lunginflammation vore direkt farligt. Det goda med att de kom hit är att pojken får behandling, annars vet man inte hur det hade gått.
Jonas, som vanligtvis arbetar på Västerås sjukhus är precis som sina kollegor här på sin fritid.
-Jag brinner för vad Operation Smile gör och det känns fantastiskt att vi kan göra så stor skillnad.

Nu är det snart Claras tur, det är bara ett barn före henne i kön. Vi håller tummarna. Det blir höger för Clara, vilket betyder operation! Vi gör “high five” och Claras pappa ler stort. Ikväll ska Clara till sjukhuset och förbereda sig inför morgondagen. För första gången i sitt liv ska hon få lära sig att använda en tandborste.

Innan vi lämnar sjukhuset tittar vi in på barnavdelningen hos Heritiana och hans pappa Olivier. Den lille pojken sitter i sängen med droppställningen bredvid sig. Han klämmer på en banan och stirrar envist ner i sängen, men det känns skönt att se att han andas lättare. Vi lämnar över en liten blå ryggsäck med kläder, skor, kritor och block. Jag ber Olivier att inte ge upp utan att försöka igen i april när Operation Smile kommer tillbaka.

Målet är att sätta upp en permanent klinik här på Madagaskar för att utbilda de inhemska kirurgerna. Om allt går enligt planerna börjar utbildningen redan i april nästa år.

När Julia och jag lämnar sjukhuset pratar vi om den 16-årige pojken som behöver opereras för gomspalt. Något som Julia föddes med. Han har redan sökt fyra gånger, men fick nej den här gången. Anledningen till att han fick avslag beror på att han aldrig kommer att kunna tala normalt även om han opereras. Det är helt enkelt för sent och det är därför läkarna prioriterar små barn där chansen att tala är så mycket bättre. Julia opererades när hon var ett år och har därför aldrig haft några problem med sitt tal. Att min dotter hade turen att födas i ett land som Sverige inser både hon och jag först nu vidden av när vi står här på gården utanför sjukhuset omgiven av alla barn.

Det blir tidigt i säng ikväll. Imorgon börjar operationerna. Clara är nummer tre och vi får vara med.
Malou

 

Foto:Zute Lightfoot
@operationsmilesverige