Julia och jag vaknar tidigt och packar ner vår blåa överdragskläder som vi ska ha under operationen i ryggsäckarna. Det är nervöst och pirrigt. Jag undrar hur Clara och hennes far känner sig. Det här är dagen de väntat på så länge. Claras kluvna läpp ska sys ihop och hon ska få ett nytt ansikte och en ny framtid. Clara är född med både dubbel läppspalt och gomspalt. Gomspalten hinner de inte med den här gången, den ska göras i april i huvudstaden Antananarivo när Operation Smile kommer tillbaka på sitt nästa uppdrag.
Den svenska plastikkirurgen Petra Peterson och narkosläkaren Jonas Wanbro har redan börjat operera när vi kommer till sjukhuset. De sex operationsteamen räknar med att hinna med trettio barn idag, sammanlagt 150 barn innan veckan är slut. Det låter ofattbart i mina öron.
Vi ser hur sjukvårdspersonal rör sig snabbt innanför glasdörrarna. Det är en imponerande organisation med volontärer från många olika länder.
Nu kommer Clara som rusar fram till Julia med ett brett leende och slår armarna om min dotter. Det är märkligt vilken kärlek som uppstod mellan de två från första stund. Jag ser att Julia är överväldigad av Claras ömhetsbetygelse och hon sätter sig ner på huk och håller om den lilla flickan.
Julia är hängig efter att ha ätit något dåligt dagen innan, men har bestämt sig för att följa Clara med till operationen.
Vi går in i barnrummet där en sjuksköterska förbereder barnen på narkosen med hjälp av bilder på datorn och leksaker. Det är Clara och tre pojkar i samma ålder som sitter i en ring och lyssnar intensivt på tolken. De får leka doktorer och lyssna med var sitt stetoskop på hjärtat, ta blodtryck och andas i mask. Clara sätter stetoskopet på Julias hjärta och nickar ivrigt.
Vi lämnar barnen en stund och klär om i ett litet förråd. På huvudet har vi hättor som döljer håret, munskydd och vita fodral på skorna.
Nu är det vår tur. Jonas kommer ut och hämtar Clara. Han tar henne i handen och Julia håller henne i den andra. Jag går bakom dem, får en klump i halsen och tårar i ögonen. De ser så tappra ut, lilla Clara i sin slitna kofta, men även Julia.
I den slitna operationssalen är det full aktivitet. Tre operationsbritsar står bredvid varandra och barn i olika ålder ligger nersövda och opereras.
Jag hoppas att Clara inte ska se vad som händer och bli rädd, men Jonas är klok och vänder henne mot väggen. Hon ler förtroendefullt mot Julia som ler tillbaka och torkar diskret bort en tår. Vi vinkar och gör tummen upp bakom våra munskydd. Clara har fortfarande sina rosa flip flops på fötterna, som hon fick av oss.
Så sätter Jonas masken över Claras mun och näsa och inom några sekunder har hon somnat. Jonas får hjälp av svenska sjuksköterskan Maria att lägga Clara på britsen. Bakom mig bärs en liten baby ut i armarna på en narkosläkare från Sydafrika. Han går bort i korridoren och lägger babyn i rummet intill. Där tar annan personal vid.
Nu kommer Petra, som passat på att äta en macka och slänga i sig en kopp kaffe. Hon bär blommiga operationskläder och hennes ögon ler mot oss ovanför masken.
Vi sätter oss på en låda i ett hörn bland burkar och pappersservetter. Petra tar fram sin dator för att berätta hur hon ska operera. Hon visar även före- och efterbilder på barn som hon opererat tidigare på andra uppdrag. Det är en otrolig skillnad. Det går knappt att förstå att det är samma barn.
Julia är född med gomspalt och hade turen att bo i Sverige. Hon opererades när hon var ett år och har därför inga talproblem. Dessutom har hon haft ett expertteam som följt henne och de andra barnen i hennes ålder tills i år, då Julia fyllde 19. Petra var med på ”examensdagen” på Karolinska sjukhuset och undersökte Julia.
– Det är en stor dag och man känner sig som en mamma som släpper ut dem i livet, säger Petra.
Det ser ut som om Jonas har sövt ner Clara ordentligt. Hon har fått ett rör i halsen och en nål i armen.
– Sövningen är ett av de mest kritiska momenten och när patienterna ska väckas, Petra nickar mot Jonas. På det här sjukhuset finns ingen intensivvård som i Sverige och därför tar man aldrig några risker. Inga infekterade eller sjuka barn opereras, de får komma tillbaka en annan gång.
Nu är det dags för operationen. Jag bestämmer mig för att stanna kvar och titta. Jag har aldrig sett en operation tidigare och hoppas att jag inte ska svimma. Det vore pinsamt att ta resurser från läkarna med en svimning. Men jag provar.
Petra, tvättar sina händer och sträcker fram dem mot Maria som trär på henne de sterila plasthandskarna.
På en rostfri bricka ligger skalpeller och tänger. Daniel, en inhemsk kirurg assisterar för att lära sig av Petra. Jag har hört att Petra är mycket skicklig och en av de få kvinnliga plastikkirurgerna på Operation Smile. Petra sätter sig vid Claras huvud, den starka lampan lyser i den lilla flickans ansikte och så börjar hon skära med skalpellen.
Det tar två och en halv timme och det är som att titta på ett skickligt hantverk. Lager efter lager sys ihop. Läppköttet är mycket elastiskt och verkar gå att tänja ordentligt som en brygga över tänderna.
Flera andra kirurger är framme och tittar på när Petra opererar. Hon frågar dem om råd och de diskuterar tillsammans olika tekniker som de har provat.
När det sista lagret av Claras läppar ska sys ihop börjar jag ana att vår lilla flicka fått ett helt nytt utseende och så småningom ett nytt leende. Jag märker knappt att gråtande bebisar bärs in och läggs på de andra två operationsborden. Jag är helt fokuserad på Petras händer som nu formar två spår under näsan, en överläpp och slutligen en amorbåge. Jag är full av beundran. Jonas sitter bredvid apparaterna och kontrollerar hela tiden syresättningen av blodet och hjärtslagen.
– Är du inte trött? undrar jag.
– Nej, det här är det roligaste jag vet, ler Petra.
Clara är nu färdig och Jonas får hjälp att väcka henne. Det ser otäckt ut när tuben ska dras upp ur strupen och jag vänder mig om. Jag inser dock att det är precis så det ska gå till.
Jonas lyfter upp Clara och bär henne till angränsande rum. Hon hänger med sin slappa kropp i hans famn.
En halvtimme senare kommer Claras pappa och ser sin dotter för första gången. Han ler över hela ansiktet och får instruktioner om hur han ska hålla henne och försiktigt torka bort blod och slem från hennes mun.
Trots att Clara är svullen efter operationen ser jag tydligt hur lik hon är sin far.
Jag står en bit ifrån och kramar om Petra. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka.
Imorgon hoppas jag att Julia är bättre för då ska vi tillsammans besöka Clara och överlämna den rosa skolryggsäcken som vi köpt. Men ska också säga farväl och det kommer att bli väldigt svårt.
Malou
@Operationsmilesverige
#Operationsmilesverige
foto: Zute Lightfoot
