Det är ett fint att bli nominerad till detta eftersom jag som journalist anser att begriplighet är något av det viktigaste som finns. Att vara begriplig och försöka formulera svårbegriplig materia så att alla kommer med på vagnen och förstår är en konst. Motsatsen, att vara svårbegriplig, kan många gånger vara ett sätt att utöva makt. Men begriplighet är ändå det starkaste vapnet i retoriken. En begriplig politiker blir populär både bland väljare och i media. En begriplig författare blir ofta en storsäljare om handlingen kan förföra läsarna.
Motsatsen är förödande. Att skapa en känsla av att det är bara vi som förstår, vi som har utbildat oss, vi som är lite bättre och smartare än ni andra. Ett mäktigt vapen för att skapa ett utanförskapssamhälle, ett vi och dom.
Jag lyssnade på Klas Östergrens Sommarprat.
Han är en god berättare av rang, Klas Östergren.
Han talar väl, begripligt och underhållande om språkets betydelse. Han väjer inte för gammaldags uttryck som han dammar av och väcker till liv. Men begripligheten tummar han aldrig på.
Det finns 125.000 ord i svenska språket enligt Svenska akademins ordlista. Vi använder dessvärre alldeles för få ord i vår ordskatt.
Det är en utmaning att använda ett så varierat språk som möjligt och ändå vara begriplig. Det finns en del snobbar som menar att ett enkelt och begripligt språk är ett fattigt språk. Inget kan vara mer felaktigt. Läs Tomas Tranströmer där är enkelheten, begripligheten och skönheten i språket är upphöjd till en konstart.
En av mina första lärare i att skriva rikt och begripligt var nyligen avlidne Bo Strömstedt, legendarisk chefredaktör på Expressen. Han kunde konsten att krydda språket, hitta de exakta formuleringarna, plocka fram det vackra och samtidigt vara begriplig.
Det finns politiker vars ord stannar kvar långt efter deras död, Winston Churchill, Martin Luther King, John F Kennedy, Gunnar Sträng och Olof Palme, för att ta några exempel. Olof Palme kryddade sitt språk till den grad att det blev diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Jag syftar på Olof Palmes jultal när han satt vid sitt köksbord och i skarpa ordalag kritiserade USAs bombningar av Hanoi 1972.
“Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr.
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Han sa:
“Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss.”
“Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”
inget skydd mot livet,
inget skydd mot döden,
inget skydd.
Så skyddslösa är vi.
Det ligger nästan något storslaget i det.”
Malou von Sivers