Jag var på Sommarvärdarnas fest, anordnad av Bibbi Rödöö, drottningen av Sommar i P1.
Det var en samling spännande människor, som Ingvar Carlsson, Carola Häggkvist, Bert Karlsson, Sara Mohammad, Anders Kompass, David Lagercrantz, Karin Bojs, Sven Hagströmer, Sakine Madon, Edward Blom, Lennart Bylock, Johan Holmsäter, Markus Krunegård, Emil Jensen med flera. Dessutom alla producenter, redaktörer, tekniker och andra som hjälpt till att få ut dessa spännande program till allmän lyssning.
Vi stod där i foajén på väg upp till festvåningen på KB med ett glas bubbel i handen och såg ut som blyga tonåringar den första dagen i skolan. Vi nickade leende mot varandra, gick försiktigt fram och det fanns ett annat tilltal än det vi brukar använda. Något trevande, ödmjukt och skört förenade oss.
Det vi hade varit med om var något annat än det vi är vana vid, vi hade öppnat oss, visat lite mer av det privata, blottat våra sår och visat oss hudlösa. Det var ett stort steg att ta, även för mig. Och många vittnade om att något hade hänt inombords.
Själv hade jag tagit ett steg ut i ljuset där jag aldrig varit tidigare och berättat om min sårbarhet, min tuffa uppväxt, min ständiga längtan efter att bli älskad av en pappa som avvisade mig. En längtan som påverkat mig hela mitt liv. Jag hade visat upp skam över en svår barndom där jag i åratal skyddat min pappa och kanske även mig själv. Efteråt har jag förstått att jag inte är ensam. En ofattbar flod av kärleksfulla mejl, FB-inlägg, brev och samtal har strömmat in till mig. Det har varit läkande och förändrat mig i grunden på ett sätt jag inte har fått grepp om ännu.
I sitt Sommarprogram berättade Carola om hur det är att vara artist i Sverige och dessutom kristen. En annorlunda berättelse än den vi hört tidigare. En historia som vittnar om det pris hon betalat och den ensamhet hon bär på.
Jag satt bredvid Anders Kompass under middagen, FN-diplomaten, som chockades av den rapport han fick på sitt skrivbord en dag. Rapporten beskrev avskyvärda brott och sexuella övergrepp som franska FN-soldater begått mot barn, barn som de var utsända att beskydda. Anders Kompass, som hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med mänskliga rättigheter, gjorde det han skulle göra: han lämnade över rapporten till franska regeringen för att få stopp på vidrigheterna och rädda de barn som fortfarande kunde räddas. Priset blev högt, han fråntogs sitt passerkort, blev avstängd från sitt jobb, fick munkavel och mådde mycket dåligt. Knappt ett år senare friades han av en extern utredning, ledd av en kvinnlig domare från Kanada, på alla punkter. Men Anders Kompass blev skadad i själen och tilliten fick sig en svår törn, kanske för all framtid.
Vi talar lite trevande om vad det betydde för oss att lämna ut det som var skört och svårt. Vi talar om våra barndomar, om varför vi blev de personer vi blev och valde att göra det vi gör. Det blev ett fint och allvarligt samtal. Anders berättar att han är en blyg person som fått anstränga sig för att kliva fram och det gjorde han verkligen. Sommarprogrammet blev oerhört uppskattat och han fick ännu en upprättelse. Han ler när han beskriver hur han dagligen stoppas på gatan av människor som tackar honom. Förhoppningsvis har han uppmuntrat fler människor att bli visselblåsare.
Jag gick hem och lyssnade ännu en gång på Anders program och blir upprörd på nytt, men det är i slutet av programmet som mina tårar börjar rinna. Jag är tvungen att stanna till under min joggingtur och sätter mig på en sten. Anders Kompass talar om sin hustru, hans stora kärlek i livet, hon som fanns vid hans sida hela tiden under de traumatiska månaderna, hon som tillsammans med honom läser rapporten där han frias, de gråter tillsammans och sen går hon ut och köper champagne. Hon vet hur det är att ha ett utsatt jobb inom mänskliga rättigheter där hon själv jobbat.
Det är alltid så med mig, jag gråter när ljuset kommer. Jag har ofta funderat på varför? Jag tyckte aldrig att det var svårt att berätta om det mörka och svarta i min barndom hos terapeuten, utan det är när hon säger att det låter fint när jag beskriver hur pappas varma hand omslöt min på våra promenader, som det brister och smärtan blir nästan outhärdlig. Då kommer min vrede, min förtvivlan.
Under kvällen spelades det upp korta avsnitt ur våra program. När det är min tur ser jag flera personer som blir rörda över min berättelse om pappas händer som både kunde slå och trösta. Jag ser i ögonvrån att även Anders Kompass är berörd.
Hjärtat bultar i bröstet och jag vet inte vad jag ska säga när det är min tur att berätta vad som hände efter programmet. Det är svårt att ta in och omfamna allt det som har hänt mig efteråt. Jag ser på min producent Helena Groll och hon ler mot mig på ett sätt som bara hon kan. Helena är nämligen en nära vän sedan många år och vet hur min resa har sett ut. Hon har varit tryggheten och det professionella stödet hela vägen. Jag kastar även en blick på Elvira som också ler uppmuntrande. Det var Elvira som satt vid spakarna och mixade in musiken och det var hon som var min första åhörare förutom Helena. Då visste ingen av oss vad som skulle hända efteråt.
Alla sommarpratare berättar samma sak. Om den stora värme de mött från lyssnarna. Jag tyckte mycket om Ingvar Carlssons program. Han som avskyr att blanda ihop det offentliga med det privata, valde att ändå göra det. Det blev starkt och berörande om åren med Statsminister Tage Erlander, en berättelse om ett Sverige som det kändes bra att bli påmind om.
David Lagercrantz, trodde att han hade redan hade fått det publika gensvar som går att uppnå efter sina succéböcker, men när vi står där och hänger av oss kläderna i garderoben berättar han om värmen och kärleken han fått genom mejl och brev efter programmet om den berömde fadern Olof Lagercrantz. Den längtan och otillräcklighet som David beskrev berörde många.
Jag sitter snett mitt emot Sara Mohammad som chockade många med sin berättelse om hur hon utsatts för hedersvåld. Ett viktigt dokument från en kvinna som vigt sitt liv åt att rädda andra kvinnor från tvångsäktenskap, död och omskärelse. Sin egen historia har hon alltid varit sparsam med, men nu tog hon klivet ut i ljuset och berättade om hur hon var sekunder från att mördas av sin egen bror, om relationen till modern som var närvarande vid omskärelsen och om flykten till Sverige. Trots att jag hört Saras historia tidigare, eftersom jag har varit Goodwillambassadör i hennes organisation ”Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, blev jag lika berörd som alla andra.
Jag skulle kunna skriva mycket mer och mycket längre om alla program som har berört mig. Om Emil Jensens osentimentala, men starka berättelse om relationen till hans älskade syster som dog alldeles för tidigt. Om Marianne Lindberg De Geer som på ett oerhört gripande sätt berättade om sin uppväxt. Om Gunhild Stordalen som beskrev hur hon kämpar för att rädda världen och för sitt liv. Programmet blev en av lyssnarnas favoriter. Till min glädje mår Gunhild bra efter sin tuffa stamcellsbehandling, vilket kändes befriande att höra.
Det jag har lärt mig är att det är modigt att visa sig sårbar. Att det är förunderligt hur lika vi är allihop med våra sår, tillkortakommanden och rädslor. Men jag har också lärt mig hur mycket värme och kärlek man möter när man vågar bita huvudet av skammen och visa upp sin sårbarhet.
Det har jag sett under mina år som journalist och inte minst i mitt eget program Malou Efter tio, som har säsongspremiär 26 september. Där kommer de starka berättelserna fortsätta att beskriva ett Sverige som vi alla är en del av. Dessa berättelser som visar att vi har mycket mer gemensamt än vi tror
Jag startar nu också en föreläsningsserie om försoning och om att gå vidare. Jag vill fortsätta att väcka diskussion och dialog kring skam och skuld.
Malou von Sivers