4 augusti 2016
Kära läsare!
Idag startar jag min blogg för att kunna dela med mig av reaktioner som jag har fått efter mitt Sommar i P1 som sändes den 10 juli. Det har varit flera tusen människor som hört av sig och jag är överväldigad. Och hundratusentals hörde av sig till SR och TV4 de första dagarna! Jag hade aldrig kunnat drömma om att min historia skulle väcka så mycket känslor. Tack alla ni som har hört av er och tack för alla berättelser som ni har skickat till mig. Jag har läst era inlägg hela sommaren och kommer att fortsätta att läsa. Eftersom det inte har gått att svara på alla Facebook-inlägg och mejl av tidsskäl, ska jag försöka förmedla några av mina tankar här.
Det har varit väldigt gripande och lärorikt att få ta del av berättelser som på många sätt liknar min egen. Jag har märkt att om man vågar vara sårbar så får man så mycket tillbaka. Varför är det då så svårt att berätta om det svåra? Vad är vi rädda för? Kanske för att det finns så mycket skam som ligger i vägen och skymmer sikten? Skam som utvecklas till sår som aldrig läker och i värsta fall ärvs från generation till generation. Men skam är som troll som spricker i ljuset. Berättar man om det mest förbjudna så släpper skammen. Men tiden måste vara mogen för att man ska våga ta det steget. Jag citerade den danske filosofen Sören Kirkegaard i Sommarprogrammet och jag gör det igen: “Att våga ta språnget är att förlora fotfästet en stund, att inte våga ta språnget är att förlora sig själv”.
Det som har hänt efter Sommarprogrammet är att jag upptäckt att jag inte är ensam, utan delar min historia med så många andra människor. Det är en tröst och en lärdom. Jag har också lärt mig att det går att bryta mönster om man blir uppmärksam på sina reaktioner. När jag läser era berättelser så ser jag att vissa människor har fastnat i sina besvikelser och frustrationer och kommer inte vidare. Det bagage som man bär på sedan barndomen hänger som en tung ryggsäck. Till slut blir bagaget en del av själv utan att man märker det. För vissa sätter det sig i kroppen i form av huvudvärk, magont eller någon annan kroppslig åkomma och för andra slår det rot i själen och påverkar nära relationer. Bitterhet kan vara en varningssignal eller när man gör sig själv till offer.
En kvinna skriver: “när jag lyssnade på ditt program så insåg jag plötsligt att jag kanske måste ge upp kampen att få upprättelse från min mamma. Hon förmådde nog inte bättre. Jag måste sluta att riva i hennes sår och istället ägna mig åt mitt eget liv, tack för den insikten”. Jag blev så glad när jag läste detta eftersom varje människa bara har ett liv. Att stå och banka på en låst dörr är att slösa energi som kan användas till så mycket annat. Men att komma till den insikten tar tid. För mig har det tagit många år. Men nu känner jag mig betydligt friare.
En man skrev: jag är 56 år gammal och blev så gripen när jag lyssnade på ditt program. Jag insåg i samma stund att jag måste ta kontakt med mina barn. Det är nog inte försent”. Fantastiskt att denne man bestämde sig för att inte låta åren gå för att sedan upptäcka att han förlorat ännu mer tid med sina barn. Förmodligen har de längtat efter att han ska sträcka ut en hand. Men det kanske inte räcker med ett förlåt, många gånger behövs det tid för att läka sår och bygga upp tilliten igen. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över min pappa och att försöka vinna hans kärlek. Det har tagit så mycket av min uppmärksamhet att jag inte insett vilken tillgång min mamma har varit. Jag tror att frånvarande och otillgängliga pappor får oförtjänt mycket uppmärksamhet, mammor däremot, som i de allra flesta fall står kvar och finns där som en trygghet när allt annat brister, får ta emot oförtjänt mycket kritik. Mamman blir många gånger en famn att söka tröst i, men också en soptunna där man slänger alla sina frustrationer.
Jag är själv mamma till tre barn som jag har en väldigt nära relationen till, men jag har också fått ta emot både stress och besvikelser som inte alltid haft med mig att göra. Skillnaden på min relation som jag hade med mina föräldrar och den relation jag har till mina barn är som som natt och dag. Vi kan gräla, sedan försonas och analysera vad det handlade om. Det har lärt mig så oerhört mycket om mig själv. Tack vare mina barn har jag lyckats bryta mönster och läka sår från barndomen. I min nästa blogg ska jag ta upp fler intressanta inlägg från lyssnare som har väckt många funderingar hos mig. En man skrev: Är det verkligen nödvändigt att försonas för att kunna gå vidare?
Varma hälsningar
Malou