Det här är Heritiana

malou_von_sivers_operation_

– Vi ville bara dö när vi såg honom första gången, säger pappa Olivier. Vi hade aldrig sett något liknande.
Heritiana är fem år, men väger som en svensk ettåring, bara 10 kilo. Han är född med en missbildning, läpp- gomspalt. När vi ses på medicinkliniken har han vandrat i flera timmar med sin pappa.

Det var läkaren som visade dem Operations smiles affisch, om hur barn med samma missbildning ser ut före och efter operationen. Ett hopp väcktes hos Heritianas föräldrar.
Vi följer med dem hem och under den flera timmar långa vandringen genom ett underskönt rött bergslandskap talar Julia och jag om vilken tur hon har haft som är född i Sverige. Här på Madagaskar dör många barn som föds med gomspalt av undernäring. Precis som jag själv upptäckte när Julia föddes så går det inte att amma. Finns det ingen gom kan babyn inte suga.
Släkt och familj väntar på oss när vi kommer fram och Heritianas mamma står i dörröppningen med en nyfödd dotter i famnen.

Heritiana är blyg, men hans far berättar att det beror på att han blivit svårt mobbad i skolan på grund av sitt utseende. Till slut tog pappa Olivier hem sin son.
När pojken föddes blev föräldrarna chockade och ville bara dö. Det gick inte att amma den lille babyn så de gav honom vatten istället. Det är ett mirakel att Heritiana överlevde och pappa Olivier förklarar att hans son är en fighter och han är övertygad om att det kommer att bli något märkvärdigt av honom bara han får gå i skolan.

När vi lämnar byn viskar en flicka fula ord om Heritiana bakom vår rygg, vår tolk Tessa översätter och det gör ont i hjärtat när vi vinkar farväl. Men imorgon är en stor dag, då tar Heritiana bussen till Antsirabe för att träffa kirurgerna. Blir han uttagen kommer hans liv förändras totalt.

Malou

_von_sivers_operation_smile

Hemma hos Heritiana och hans föräldrar.

Jag och Julia vandrar i flera timmar tillsammans med Heritiana och hans pappa Olivier. @Operationsmilesverige #Operationsmilesverige foto:Zute Lightfoot
Jag och Julia vandrar i flera timmar tillsammans med Heritiana och hans pappa Olivier.
@Operationsmilesverige
#Operationsmilesverige
foto: Zute Lightfoot

 

Sommarvärdarnas fest

Jag var på Sommarvärdarnas fest, anordnad av Bibbi Rödöö, drottningen av Sommar i P1.

Det var en samling spännande människor, som Ingvar Carlsson, Carola Häggkvist, Bert Karlsson, Sara Mohammad, Anders Kompass, David Lagercrantz, Karin Bojs, Sven Hagströmer, Sakine Madon, Edward Blom, Lennart Bylock, Johan Holmsäter, Markus Krunegård, Emil Jensen med flera.  Dessutom alla producenter, redaktörer, tekniker och andra som hjälpt till att få ut dessa spännande program till allmän lyssning.

Vi stod där i foajén på väg upp till festvåningen på KB med ett glas bubbel i handen och såg ut som blyga tonåringar den första dagen i skolan. Vi nickade leende mot varandra, gick försiktigt fram och det fanns ett annat tilltal än det vi brukar använda. Något trevande, ödmjukt och skört förenade oss.

Det vi hade varit med om var något annat än det vi är vana vid, vi hade öppnat oss, visat lite mer av det privata, blottat våra sår och visat oss hudlösa. Det var ett stort steg att ta, även för mig. Och många vittnade om att något hade hänt inombords.

Själv hade jag tagit ett steg ut i ljuset där jag aldrig varit tidigare och berättat om min sårbarhet, min tuffa uppväxt, min ständiga längtan efter att bli älskad av en pappa som avvisade mig. En längtan som påverkat mig hela mitt liv.  Jag hade visat upp skam över en svår barndom där jag i åratal skyddat min pappa och kanske även mig själv. Efteråt har jag förstått att jag inte är ensam. En ofattbar flod av kärleksfulla mejl, FB-inlägg, brev och samtal har strömmat in till mig. Det har varit läkande och förändrat mig i grunden på ett sätt jag inte har fått grepp om ännu.

I sitt Sommarprogram berättade Carola om hur det är att vara artist i Sverige och dessutom kristen. En annorlunda berättelse än den vi hört tidigare.  En historia som vittnar om det pris hon betalat och den ensamhet hon bär på.

Jag satt bredvid Anders Kompass under middagen, FN-diplomaten, som chockades av den rapport han fick på sitt skrivbord en dag. Rapporten beskrev avskyvärda brott och sexuella övergrepp som franska FN-soldater begått mot barn, barn som de var utsända att beskydda. Anders Kompass, som hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med mänskliga rättigheter, gjorde det han skulle göra: han lämnade över rapporten till franska regeringen för att få stopp på vidrigheterna och rädda de barn som fortfarande kunde räddas. Priset blev högt, han fråntogs sitt passerkort, blev avstängd från sitt jobb, fick munkavel och mådde mycket dåligt. Knappt ett år senare friades han av en extern utredning, ledd av en kvinnlig domare från Kanada, på alla punkter. Men Anders Kompass blev skadad i själen och tilliten fick sig en svår törn, kanske för all framtid.

Vi talar lite trevande om vad det betydde för oss att lämna ut det som var skört och svårt. Vi talar om våra barndomar, om varför vi blev de personer vi blev och valde att göra det vi gör. Det blev ett fint och allvarligt samtal. Anders berättar att han är en blyg person som fått anstränga sig för att kliva fram och det gjorde han verkligen. Sommarprogrammet blev oerhört uppskattat och han fick ännu en upprättelse. Han ler när han beskriver hur han dagligen stoppas på gatan av människor som tackar honom. Förhoppningsvis har han uppmuntrat fler människor att bli visselblåsare.

Jag gick hem och lyssnade ännu en gång på Anders program och blir upprörd på nytt, men det är i slutet av programmet som mina tårar börjar rinna. Jag är tvungen att stanna till under min joggingtur och sätter mig på en sten. Anders Kompass talar om sin hustru, hans stora kärlek i livet, hon som fanns vid hans sida hela tiden under de traumatiska månaderna, hon som tillsammans med honom läser rapporten där han frias, de gråter tillsammans och sen går hon ut och köper champagne.  Hon vet hur det är att ha ett utsatt jobb inom mänskliga rättigheter där hon själv jobbat.

Det är alltid så med mig, jag gråter när ljuset kommer. Jag har ofta funderat på varför? Jag tyckte aldrig att det var svårt att berätta om det mörka och svarta i min barndom hos terapeuten, utan det är när hon säger att det låter fint när jag beskriver hur pappas varma hand omslöt min på våra promenader, som det brister och smärtan blir nästan outhärdlig. Då kommer min vrede, min förtvivlan.

Under kvällen spelades det upp korta avsnitt ur våra program. När det är min tur ser jag flera personer som blir rörda över min berättelse om pappas händer som både kunde slå och trösta. Jag ser i ögonvrån att även Anders Kompass är berörd.

Hjärtat bultar i bröstet och jag vet inte vad jag ska säga när det är min tur att berätta vad som hände efter programmet. Det är svårt att ta in och omfamna allt det som har hänt mig efteråt. Jag ser på min producent Helena Groll och hon ler mot mig på ett sätt som bara hon kan. Helena är nämligen en nära vän sedan många år och vet hur min resa har sett ut. Hon har varit tryggheten och det professionella stödet hela vägen. Jag kastar även en blick på Elvira som också ler uppmuntrande. Det var Elvira som satt vid spakarna och mixade in musiken och det var hon som var min första åhörare förutom Helena. Då visste ingen av oss vad som skulle hända efteråt.

Alla sommarpratare berättar samma sak. Om den stora värme de mött från lyssnarna. Jag tyckte mycket om Ingvar Carlssons program. Han som avskyr att blanda ihop det offentliga med det privata, valde att ändå göra det. Det blev starkt och berörande om åren med Statsminister Tage Erlander, en berättelse om ett Sverige som det kändes bra att bli påmind om.

David Lagercrantz,  trodde att han hade redan hade fått det publika gensvar som går att uppnå efter sina succéböcker, men när vi står där och hänger av oss kläderna i garderoben berättar han om värmen och kärleken han fått genom mejl och brev efter programmet om den berömde fadern Olof Lagercrantz. Den längtan och otillräcklighet som David beskrev berörde många.

Jag sitter snett mitt emot Sara Mohammad som chockade många med sin berättelse om hur hon utsatts för hedersvåld. Ett viktigt dokument från en kvinna som vigt sitt liv åt att rädda andra kvinnor från tvångsäktenskap, död och omskärelse. Sin egen historia har hon alltid varit sparsam med, men nu tog hon klivet ut i ljuset och berättade om hur hon var sekunder från att mördas av sin egen bror, om relationen till modern som var närvarande vid omskärelsen och om flykten till Sverige. Trots att jag hört Saras historia tidigare, eftersom jag har varit Goodwillambassadör i hennes organisation ”Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, blev jag lika berörd som alla andra.

Jag skulle kunna skriva mycket mer och mycket längre om alla program som har berört mig. Om Emil Jensens osentimentala, men starka berättelse om relationen till hans älskade syster som dog alldeles för tidigt. Om Marianne Lindberg De Geer som på ett oerhört gripande sätt berättade om sin uppväxt. Om Gunhild Stordalen som beskrev hur hon kämpar för att rädda världen och för sitt liv. Programmet blev en av lyssnarnas favoriter. Till min glädje mår Gunhild bra efter sin tuffa stamcellsbehandling, vilket kändes befriande att höra.

Det jag har lärt mig är att det är modigt att visa sig sårbar. Att det är förunderligt hur lika vi är allihop med våra sår, tillkortakommanden och rädslor. Men jag har också lärt mig hur mycket värme och kärlek man möter när man vågar bita huvudet av skammen och visa upp sin sårbarhet.

Det har jag sett under mina år som journalist och inte minst i mitt eget program Malou Efter tio, som har säsongspremiär 26 september. Där kommer de starka berättelserna fortsätta att beskriva ett Sverige som vi alla är en del av. Dessa berättelser som visar att vi har mycket mer gemensamt än vi tror

Jag startar nu också en föreläsningsserie om försoning och om att gå vidare. Jag vill fortsätta att väcka diskussion och dialog kring skam och skuld.

Malou von Sivers

 

 

 

Jag är nominerad till Begriplighetspriset 2016!

Det är ett fint att bli nominerad till detta eftersom jag som journalist anser att begriplighet är något av det viktigaste som finns. Att vara begriplig och försöka formulera svårbegriplig materia så att alla kommer med på vagnen och förstår är en konst. Motsatsen, att vara svårbegriplig, kan många gånger vara ett sätt att utöva makt. Men begriplighet är ändå det starkaste vapnet i retoriken. En begriplig politiker blir populär både bland väljare och i media. En begriplig författare blir ofta en storsäljare om handlingen kan förföra läsarna.

Motsatsen är förödande. Att skapa en känsla av att det är bara vi som förstår, vi som har utbildat oss, vi som är lite bättre och smartare än ni andra. Ett mäktigt vapen för att skapa ett utanförskapssamhälle, ett vi och dom.

Jag lyssnade på Klas Östergrens Sommarprat.

Han är en god berättare av rang, Klas Östergren.
Han talar väl, begripligt och underhållande om språkets betydelse. Han väjer inte för gammaldags uttryck som han dammar av och väcker till liv. Men begripligheten tummar han aldrig på.
Det finns 125.000 ord i svenska språket enligt Svenska akademins ordlista. Vi använder dessvärre alldeles för få ord i vår ordskatt.
Det är en utmaning att använda ett så varierat språk som möjligt och ändå vara begriplig. Det finns en del snobbar som menar att ett enkelt och begripligt språk är ett fattigt språk. Inget kan vara mer felaktigt. Läs Tomas Tranströmer där är enkelheten, begripligheten och skönheten i språket är upphöjd till en konstart.
En av mina första lärare i att skriva rikt och begripligt var nyligen avlidne Bo Strömstedt, legendarisk chefredaktör på Expressen. Han kunde konsten att krydda språket, hitta de exakta formuleringarna, plocka fram det vackra och samtidigt vara begriplig.
Det finns politiker vars ord stannar kvar långt efter deras död, Winston Churchill, Martin Luther King, John F Kennedy, Gunnar Sträng och Olof Palme, för att ta några exempel. Olof Palme kryddade sitt språk till den grad att det blev diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Jag syftar på Olof Palmes jultal när han satt vid sitt köksbord och i skarpa ordalag kritiserade USAs bombningar av Hanoi 1972.

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr.
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

Men även bland nu levande politiker finns ord och uttryck som stannar kvar. Ett exempel är Fredrik Reinfeldt som bad sitt folk öppna sina hjärtan. Ett starkt och oförglömligt inlägg i flyktingdebatten
Han sa:

“Jag ber svenska folket att ha tålamod och öppna sina hjärtan för de utsatta vi ser runtom i världen. När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss.”

En av mina favoritdikter är skriven av Tomas Tranströmer handlar om den komplicerade och vidunderliga varelsen människan är. Även om vi tror att vi känner en människa finns det alltid mer att upptäcka:

“Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Jag ska avsluta med en annan favorit, en dikt av poeten Eeva Kilpi. Det var också den dikten som fick avsluta mitt Sommar i P1. Många har frågat efter dikten. Här kommer den:
“Vi har inget skydd mot kärleken
inget skydd mot livet,
inget skydd mot döden,
inget skydd.
Så skyddslösa är vi.
Det ligger nästan något storslaget i det.”

Ha det så bra!

Malou von Sivers

 

 

Startar blogg

4 augusti 2016

 

Kära läsare!

Idag startar jag min blogg för att kunna dela med mig av reaktioner som jag har fått efter mitt Sommar i P1 som sändes den 10 juli. Det har varit flera tusen människor som hört av sig och jag är överväldigad. Och hundratusentals hörde av sig till SR och TV4 de första dagarna! Jag hade aldrig kunnat drömma om att min historia skulle väcka så mycket känslor. Tack alla ni som har hört av er och tack för alla berättelser som ni har skickat till mig. Jag har läst era inlägg hela sommaren och kommer att fortsätta att läsa. Eftersom det inte har gått att svara på alla Facebook-inlägg och mejl av tidsskäl, ska jag försöka förmedla några av mina tankar här.

Det har varit väldigt gripande och lärorikt att få ta del av berättelser som på många sätt liknar min egen. Jag har märkt att om man vågar vara sårbar så får man så mycket tillbaka. Varför är det då så svårt att berätta om det svåra? Vad är vi rädda för? Kanske för att det finns så mycket skam som ligger i vägen och skymmer sikten? Skam som utvecklas till sår som aldrig läker och i värsta fall ärvs från generation till generation. Men skam är som troll som spricker i ljuset. Berättar man om det mest förbjudna så släpper skammen. Men tiden måste vara mogen för att man ska våga ta det steget. Jag citerade den danske filosofen Sören Kirkegaard i Sommarprogrammet och jag gör det igen: “Att våga ta språnget är att förlora fotfästet en stund, att inte våga ta språnget är att förlora sig själv”.

Det som har hänt efter Sommarprogrammet är att jag upptäckt att jag inte är ensam, utan delar min historia med så många andra människor. Det är en tröst och en lärdom. Jag har också lärt mig att det går att bryta mönster om man blir uppmärksam på sina reaktioner. När jag läser era berättelser så ser jag att vissa människor har fastnat i sina besvikelser och frustrationer och kommer inte vidare. Det bagage som man bär på sedan barndomen hänger som en tung ryggsäck. Till slut blir bagaget en del av själv utan att man märker det. För vissa sätter det sig i kroppen i form av huvudvärk, magont eller någon annan kroppslig åkomma och för andra slår det rot i själen och påverkar nära relationer. Bitterhet kan vara en varningssignal eller när man gör sig själv till offer.

En kvinna skriver: “när jag lyssnade på ditt program så insåg jag plötsligt att jag kanske måste ge upp kampen att få upprättelse från min mamma. Hon förmådde nog inte bättre. Jag måste sluta att riva i hennes sår och istället ägna mig åt mitt eget liv, tack för den insikten”. Jag blev så glad när jag läste detta eftersom varje människa bara har ett liv. Att stå och banka på en låst dörr är att slösa energi som kan användas till så mycket annat. Men att komma till den insikten tar tid. För mig har det tagit många år. Men nu känner jag mig betydligt friare.

En man skrev: jag är 56 år gammal och blev så gripen när jag lyssnade på ditt program. Jag insåg i samma stund att jag måste ta kontakt med mina barn. Det är nog inte försent”. Fantastiskt att denne man bestämde sig för att inte låta åren gå för att sedan upptäcka att han förlorat ännu mer tid med sina barn. Förmodligen har de längtat efter att han ska sträcka ut en hand. Men det kanske inte räcker med ett förlåt, många gånger behövs det tid för att läka sår och bygga upp tilliten igen. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över min pappa och att försöka vinna hans kärlek. Det har tagit så mycket av min uppmärksamhet att jag inte insett vilken tillgång min mamma har varit. Jag tror att frånvarande och otillgängliga pappor får oförtjänt mycket uppmärksamhet, mammor däremot, som i de allra flesta fall står kvar och finns där som en trygghet när allt annat brister, får ta emot oförtjänt mycket kritik. Mamman blir många gånger en famn att söka tröst i, men också en soptunna där man slänger alla sina frustrationer.

Jag är själv mamma till tre barn som jag har en väldigt nära relationen till, men jag har också fått ta emot både stress och besvikelser som inte alltid haft med mig att göra. Skillnaden på min relation som jag hade med mina föräldrar och den relation jag har till mina barn är som som natt och dag. Vi kan gräla, sedan försonas och analysera vad det handlade om. Det har lärt mig så oerhört mycket om mig själv. Tack vare mina barn har jag lyckats bryta mönster och läka sår från barndomen. I min nästa blogg ska jag ta upp fler intressanta inlägg från lyssnare som har väckt många funderingar hos mig. En man skrev: Är det verkligen nödvändigt att försonas för att kunna gå vidare?

Varma hälsningar
Malou